HG hade blivit ombedd att skriva något för Fjällsjökrönika 1973 utgiven av Strömsunds kommuns kulturnämnd. Artikeln blev en intressant skildring av HG´s barndom.

Barndomsminne från Grundsjö by

Av Helmer Grundström

Den magiska bokkistan

Ett par hundra meter ovanför Jonas Jonssons mangårdsbyggnad i Grundsjö står en liten grå omålad stuga. Väggarna har bågnat men i övrigt står stugan som den byggdes för bortåt 100 år sen.

I den lilla stugan föddes jag den 29 februari 1904. Där tillbragte jag mina första år och av dem minns jag givetvis ingenting. 1906 flyttade mina föräldrar till Svanabyn där min far överkom ett dagsverkstorp på fem tunnland.

Men 1914, vid tio års ålder, kom jag tillbaka till Grundsjö. Jag blev getare hos farfars. Då bodde en annan familj i den lilla grå stugan. Det var Daniel Jonsson, min fars yngsta bror, och hans hustru Karin. Även hon var en äkta grundsjöbo, dotter till Jon Bertilsson.

Jag kom till farfars om hösten, gick i skola om dagarna, sågade ved efter skolslutet, läste läxor om kvällarna eller försökte åtminstone läsa läxor. Det fanns nämligen något hos farbror Daniels som obevekligt drog mig dit så fort det gavs tillfälle. Vid dörren stod nämligen en stor träkista och den var full av böcker.

Det påstås att jag kunde läsa rent redan vid fyra års ålder. Både min far och mor läste mycket. Vi hade Aftonbladets halvveckoupplaga med bilagan Brokiga Blad som kom varje vecka. På Brokiga Blads baksida fanns en färglagd serie som hette Pelle, Putte och Lisa. Det var nog ur den serien som jag lärde mig läsa.

Farbror Daniels bokkista var en sällsam guldgruva. Där fanns häften ur Tusen och en natt, där fanns Buffalo Bill och Texas Jack, där fanns Bland Tomtar och troll. Julbocken, äventyrsromaner och gud vet allt. Det fanns ingen järnspis i den lilla grå stugan. Men där fanns en härlig öppen spis och vid eldens sken satt jag som förtrollad av allt det underbara jag läste.

Farfar var inte riktigt nöjd med min bokslukariver. Som den sunda realist han var ansåg han att man först och främst skulle stöka undan det nödvändigaste, vedhuggning och läxorna. Och så skulle man lägga sig i tid för att kunna vakna utsövd. Men det gick inte att motstå farbror Daniels kista.

Vinterns brokiga folkliv

Den vintern var det livligt i Grundsjö. Stora timmerdrivningar pågick runt byn. Det vimlade av hästar och främmande karlar. I varje stuga fanns folk inkvarterat. Folk från Rossön, Bölen, Tåsjön, Skavåsen, Svanabyn och Hoxsjön. Självfallet rymdes bara bråkdelen i byn. De flesta bodde i timmerkojor.

Även farbror Jonas, som bodde hemma hos farfars och sen övertog stället körde timmer. Skogskiftet låg nära byn och basvägen gick tätt förbi byn. När han kört en vända kom han hem, åt middag och vilade en timma på soffan. Så hann han en vända till innan det blev mörkt. En dag kom han inte hem efter andra vändan. Det blev oro, man var säker på att han råkat ut för en olycka. Men sent omsider hördes bjällerklangen. Vädret var vackert och han hade kört en tredje vända. Han var också på sitt bästa humör när han kom in och fick veta att man ängslats.

Det var inte bara skogsfolk som invaderade Grundsjö den vintern. Även vilhelminalapparna kom, och som vanligt tog de in hos Jon Bertilssons. Det var en gård som stod öppen för alla och där mani regel samlades. Hade byn varit stor och legat vid en genomfartsväg skulle Jon Bertilsson ha blivit en idealisk gästgivare.

Spriten var fri på den tiden och det hände att huggare, brosslare och körare tog ett ordentligt rus när lördagskvällen kom. Bråk kunde inte alltid undvikas men slagsmålen förlades praktiskt nog till Svanabyn där bröderna Edström hade sina hårda duster med Petta Larsson, Elis Löv, Petter Nilsson och andra fullvuxna män. Men när måndagen kom ekade yxhuggen, frustade hästarna, gnisslade getdoningsmedarna. Och som tysta urtidsvarelser susade lapparna fram mellan träden på sina breda skidor.

Med vårens snösmältning avstannade timmerdrivningarna. Men många stannade kvar och det stötte till fler. Det var flottningssäsongen man väntade på. Valborgsmässoafton, då majelden tändes mellan farfars och Adam Ersson vimlade det av främlingar. En tåsjöbo med vidbrättad hatt och mustascher à la Texas Jack drog den vackra Ulrika ned på sitt knä ochutbrast patetiskt: du vackra flicka med dina blå ögon. Ulrika svarade inget men hon tyckte nog inte illa om komplimangen. Vad den breda stubben de satt på tänkte återstår att gissa.

Så blev det flottningsklart och främlingarna försvann till Staversån, Tannån och andra vattendrag. Byn återtog sin vardagsrytm, gräset grönskade, kreaturen släpptes ut och getningen började.

Getarlivet

Getarlivet var en tid av glädje och besvärligheter. Med undantag av timmerhyggen var naturen i stort sett orörd och jungfrulig. Men här och var, särskilt vid småbäckarna, fanns raningar där man slog gräset för att ha vintermat åt kreaturen. Det fanns också slåttermyrar som man måste akta. Det var inte alltid så lätt ty kreaturen dras ofta dit man inte vill att de skall dras. Och vid tio års ålder är man i regel tanklös och oansvarig.

För det mesta var vi tre getare i sällskap. Det var Jon Bertils-Edit och Albin Adamsson. Samvaron med dem var hela sommaren ett inferno. Jag var oerhört lättretad och det roade dem att få mig i raseri. På det hela taget blev jag grovmobbad varje dag. Jag grät och slogs och fick stryk. Men roligt hade vi. Det största problemet hade vi med getterna. Så fort vi blinkade smet de från oss och sprang hem. Då fick de äldre sjasa bor dem från hölägdorna och klöverbackarna och när vi kom hem fick vi givetvis våra fiskar varma.

Jag var nog den som syndade mest. Farfar grymtade missbelåtet och en dag hittade han, som han trodde, förklaringen till min slöhet. Han och farmor låg i en stor väggfast säng och vid fotgaveln fanns en skjutsäng där jag låg. Fast det var sommar och jag var getare glömde jag naturligtvis inte farbror Daniels bokkista. Jag smusslade med böcker och när vi lagt oss låg jag och läste tills sena natten. Böckerna gömde jag försiktigtvis under kudden när jag steg upp. Men en morgon hade kudden glidit åt sidan och när jag pallrat bort till getareskogen låg tre fyra böcker och aviserade sin närvaro. Det blev hårda bannor och i fortsättningen var det svårt att smuggla in böcker.

De dagar jag var ensam höll jag mest till på Stormyren. Nere vid myren bodde Erik Ersson, en bror till farfar. Han var änkeman och hans hushåll sköttes av hans dotter Margareta. Medan kreaturen betade ute på myren höll jag mest till hos Essons. Båda var snälla och givmilda och som den tjyvgubbe Erik Ersson var roade han sig med många knep och påhitt. Han var föresten en duktig jägare och hade en gång i tiden kamperat ihop med den legendariske Erik Olof Älg.

En dag var jag illa ute på Stormyren. Jag gick ner mig i en rävel och sjönk genast ned till midjan. Om jag inte hade fått grepp om en tuva hade jag varit såld. Jag arbetade förtvivlat för att dra mig upp ur rävelns suggrepp. Killingarna, de var 5-6, såg hur det var fatt och började bräka tröstlöst och förtvivlat. Till slut hoppade de ut till mig på räveln. Hur det var lyckades jag dra mig upp på det torra men byxorna och skorna fastnade. Jag räddade även dem och kunde även dra upp killingarna som fastnat ohjälpligt.

Jon-Bertils-Edit var liten och kvick och blev med tiden en förödande hjärtekrosserska. En dag vikarierade hennes yngre syster Magnhild som var av robustare slag. Vi var i närheten av en raning som ägdes av en gubbe som hette, om jag inte minns fel, Mårten Olov. Bäst det var dök han upp och for ut mot oss med skällsord och vilda hotelser. Men Magnhild baxnade inte. Hon högg åt sig en stör och karvde fram mot Mårten Olov. ”Är du mallig i pipen gubbe”, sa hon. Mårten Olov började backa och till slut vänd han och började springa. Magnhild kavade efter med stora kliv och när gubben försvunnit slängde hon stören och skrattade rått och belåtet. Hon var inte ett dugg rädd för gamla gnälliga gubbar.

Grundsjö i mitt hjärta

Det blev höst, det första världskriget bröt ut, getaresäsongen var över och jag återvände hem till Svanabyn. Men mitt hjärta blev på något sätt kvar i Grundsjö. Getareåret var mitt första steg ut i livet. Sen dess har jag irrat vida omkring men jag har alltid burit en bit av Grundsjö med mig. Mitt getareår där var ett år av förtrollas magik och magin består. Varje sommar hålls numera en stor auktion där. Det är min kusin Bror som samlar hop värdefullt och krafs från gud vet var. Sen tio år tillbaka har jag nu bott i Svanabyn och är det möjligt försummar jag aldrig dessa auktioner. För det mesta samlas mycket folk och är vädret vackert träffar man många, både kända och okända.

Byn har förändrats, den har blivit större. Men något av den gamla magin finns fortfarande kvar. Jag pratar med folk, tar mig en sup eller fler, löser in en eller annan sak, äter en varm korv och så gör jag en sväng ner mot Erik Erssons, upp mot farfars där min 90-årige farbror Jonas regerar fyllig som en patron och rak som en fura. Men jag går inte in. Jag går förbi upp till den grå lilla stugan som nu är obebodd men rymmer så många minnen. Farbror Jonas har bestämt att den kall få stå kvar så länge den kan och det länder honom till stor heder. Den lilla grå stugan är ett moment över en tid som var en gång och som aldrig kommer tillbaka men som man inte skall glömma.

Efterskrift

Den underbara lådan, som det talades om, hade ställts ut av Nykterhetsrörelsen (IOGT) för att öka folks bildning. Man ställde ut läsarlådor i byarna med ett urval av böcker och lät dem cirkulera mellan gårdarna. En av lådorna fanns på järnvägsstationen i Dorotea. Det var vanligt att man lånade en bok när man skulle ut och resa. När man sedan kom hem lade man tillbaka boken i lådan. Just den här sommaren när HG var getare, hade en boklåda kommit till gården där han var inkvarterad. Böckerna i lådan öppnade hans ögon till en annan värd, Böckernas värd. Han blev författare.

Förordet till romanen Rosalie

I utgåvan på Folket i Bilds förlag 1945 har HG skrivit ett längre självbiografiskt förord. Det är intressant så till vida att det är ett av få tillfällen där HG redogör för sin väg till att bli en författare.

Så här skriver HG:

En vinterkväll för tjugofem år sen satt jag i en dragig timmerkoja mellan Lavsjö och Grynberget och läste ”Göingehövdingen”av C. August Cederborg. Jag var femton år då och det var min tredje vinter i timmerskogen. En av mina äldre arbetskompisar satt bredvid mig och stirrade in i elden som skokgsfolk ofta gör. Så gav han mig en förebrående blick och sade: - Gosse, om du fortsätter att läsa romaner blir dun snart tokig så det är bäst att du slutar i tid.

Han var en hygglig kompis och han menade väl. På den tiden betraktades romanläsning som något osunt i mina hemtrakter. Man tröttnade aldrig att berätta om en pojke från en närliggande socken som börjat studera tillpräst men blivit sinnessjuk; det berodde på att han tvingats läsa för mycket.

Hur gärna jag därför velat följa kompisens råd kunde jag ändå inte göra det. Jag fortsatte att läsa. Nte bara romaner utan allt jag kom över. Och något ännu förfärligare inträffade: jag började skriva vers. Och därmed var diagnosen klar. Jag ansågs rubbad och det fanns de som uppriktigt beklagade mina föräldrar.

Det är möjligt att även mina föräldrar sörjde över min konstighet. I ett avseende kunde de dock inte förebrå mig. De läste själva romaner. Varje gång de för sina fattiga slantar löste ut något efterkravspaket från Stockholm eller Finspong fanns en eller två romaner i paketet. De hade inte råd att köpa böckerna. Men de kunde inte undvara dem.

Jag vet inte hur långt tillbacka i min släkt denna läshunger kan spåras. På både fädernet och mödernet härstammar jag från Bodums socken. Den ligger i den ödsliga trakt av Ångermanland som kilar sig mellan Västerbotten och Jämtland upp mot norska gränsen. Mina morföräldrar bodde på ett ensligt skogstorp ungefär en mil från den lilla byn Flyn. Morfar var fiskare och jägare; han har bland annat skjutit mellan 70 – 80 älgar. Han lever än och är bortåt hundra år. Mormor däremot dog när min mor var helt liten. Vad mina farföräldrar beträffar ägde de ett stenigt hemman i Grundsjö by. Farfar söp mycket, var tidvis oregerlig och använde ofta mässingssnusdosan som argument. Han satte sig i skuld hos ett skogsbolag som tog hemmanet i pant. Farmor var en snäll, blid och tålmodig kvinna. Både hon och farfar är döda sen flera år tillbaka.

Själv föddes jag den 29 februari 1904 i en rucklig sommarstuga på farfars gård. Då jag var så liten att jag inte minns något av det flyttade mina föräldrar till Svanabyn (det är bara en halv mil mellan Svanabyn och Grundsjö) i Dorotea socken i Västerbottens södra lappmark. Där började far med ett dagsverkstorp på andra sidan den vassrika sjön Svanavattnet. Torpet utgjorde fem tunnland och strax bakom låg en sank myr där beckasinerna skrattade och där hjortronen gulnade om somrarna.

Stugan, som uppfördes med grannars hjälp, var trång och primitiv. Familjen växte fort; efter bara några år var vi nio syskon. Fattigdomen var envis och besvärlig. Det fanns vintrar då flera av oss inte hade skor på fötterna. Somliga dagar snöade vi formligen in. Hungern stillades med vattvälling, potatis och saltlake. Far arbetade som brorslare och kom vanligen inte hem förrän till jul och påsk.

Hur ensligt vi än hade det tröstade vi oss dock med läsning av de böcker vi kom över. Dessutom brukade mor berika vår fantasi med att berätta historier om vittror och andra underjordiska väsen. Överallt i byarna trodde man på vittrorna.

Och så hade vi somrarna då vi fick ströva omkring i de melankoliska skogarna och meta abborre och mört i sjön. Ur många synpunkter levde vi som små vildar. Naturen trollband oss. Våra väsen genomsyrades av lommens ödsliga klagan, av uvens olycksbådande hoande, av moarnas vemodiga sus och av myrarnas hopplösa ensamhetsstämning.

Då jag var tio år måste jag ge mig ut för att förtjäna mitt bröd. Jag blev getare och det var en sysselsättning som räckte i tre år. Då jag var mogen för konfirmationen och sen började mitt liv som timmerhuggare, flottare, vägarbetare, odlare och diktare. Det var hårda år och jag kan inte säga att jag trivdes med dem. Jag ville något annat men vad var jag inte säker på. Jag läste mycket. Jag började att skriva. Jag längtade framför allt bort. Det blev trängre och besvärligare. Ingen förstod mig. Och själv förstod jag inte heller något.

Och så stack jag iväg och kom tillbaka med längre och kortare mellanrum. Jag började få dikter, skisser och små artiklar införda i ortstidningarna. Såningsmannen upplät sina spalter för mig. Jag gick en vinterkurs på en folkhögskola och en sommarkurs på en lantmannaskola. Jag körde timmer en vinter. Och nästa höst hamnade jag på Brunnsvik. Den vintern fick jag min första diktsamling antagen Den hette ”Skum” och kom ut 1929. Sedan dess var jag ohjälpligt förlorad.

Jag skrev och skrev. Jag kom till Stockholm och bet mig fast där. Min hembygd trodde jag mig definitivt ha tagit farväl av.

Det dröjde dock inte länge förrän jag upptäckte att jag inte heller trivdes i Stockholm. Jag längtade längre ut i världen. Jag reste till Finland och kände mig hemma där. En vår lyckades jag ta mig över till London. Jag fortsatte till Irland och där stannade jag i tre månader. Jag återvände till London och där höll jag mig kvar till fram emot jul. Under tiden avböjde jag ett förslag att bosätta mig på en finsk koloni i Brasilien. Jag ville i stället till Indien. Men jag reste inte. Jag greps i stället av en överväldigande hemlängtan och ett par dagar före jul var jag åter i Stockholm.

Där stannade jag ytterligare några år. Jag började åter otrivas. En vinter for jag till Moskva; det var en kort visit på fjorton dar. Jag kom tillbacka till Stockholm men jag ägde inte längre vare sig ro eller frid. Jag kände mig rotlös och olycklig. De böcker jag lyckades få ut var ojämna och tillfredställde varken mig eller kritiken.

Den dag skulle dock komma då jag upptäckte vad det var för fel med mig. Jag hade flytt från mitt ursprung men ändå inte kunnat bli det kvitt. Det kallade mig tillbaka. Min barndoms och ungdoms fattiga lappmarker väntade på mig. Under mina planlösa främlingsår hade de förblivit trogna. Det var där jag hade min uppgift, den som jag var på väg att förspilla.

Så kom jag äntligen hem. Och där vill jag förbliva. Jag har i mina tre senaste böcker, diktsamlingarna ”Detta ä mitt land” (1939) och ”Från myr och mo” (1943) samt romanen ”Rosalie” (1944) försökt ge något konkret och väsentligt av denna okända och fattiga landsändas själ. Jag är inte säker att jag lyckats. Men en dag hoppas jag kunna bli dessa lappmarkens diktare.

Helmer Grundström

Ansikten

självbiografiska skisser av 17 författare (1932)

På marsch mot livet

Redan när jag var mycket liten, medan jag ännu hade svårt för att uttala krångliga ord, hade jag ett starkt behov av att ge uttryck för vad jag kände och tänkte i bild och skrift. Det torftiga livet i hemmet, föräldrarnas oförstående för mitt oroliga själsliv, brist på böcker och tidningar ställde mej redan under barndomen på livets utkant. Jag kände mej hemlös och olycklig, min hud var tunn och jag gick alltid i vägen för klumpiga skor, som trampade smuts i mina drömmar. Långa stunder, ibland hela dagar , gömde jag mej för människor; hopkrupen bland skräpet på dem mörka vinden kunde jag studera en lössliten boksida i timmar. Runtomkring mej levde tingen, i min fantasi blev de blodfulla väsen i en bisarr och hemlighetsfull värld: skorstenen med sitt grå tegel, klädtrasorna med sin mögellukt, de trasiga boksidorna, utslitna skor, dammiga tombuteljer. Med tinningarna bultande heta låg jag orörlig i myrstacksfyllningen; tänkte, förnam och anade, ju längre tiden led blev jag alltmer medveten om att jag icke ägde tillräcklig möjlighet att tillfredställa mitt inre behov.

Någon gång – medan jag ännu var tillräckligt naiv – kunde jag prata med mina föräldrar om det som levde och blommade i mitt inre. De förstod mej inte. De ansåg mej var förryckt. De var rädda för mej därför att de inte kunde döda mitt fantasiliv, därför att kvasten och björkriset inte bet på mej. Mina klottringar på papper och i böcker fördömde de. De såg däri ett slags okynne. De visste inte, att då jag icke kunde gå till människorna, måste jag gå till de döda tingen, till skräpvinden, till pennan och pappersarket. De skrattade åt mina gubbar, de tyckte ibland at de var lustiga. De anade icke att bakom dessa klottringar skälvde ett hett, blodfullt liv, de visste icke att dessa gubbbar voro de yttre, kantiga försöken att tolka en värld som var laddad med bommulskrut.

Så långt jag kan minnas gjorde jag alltid uppror mot mina föräldrar. Jag plågades av deras oförmåga att förstå mej, jag blev full av bitterhet när de skrattade åt mej oj jag något svagt ögonblick sökte deras förtroende. Jag blev tidigt medveten om att det fanns en gräns mellan oss och att jag tyckte ofta att ett massivt järngaller var rest mellan oss. Vart jag vände mej stötte jag mot murar, jag pressades till marken av tryck som många gånger blev olidligt, När detta tryck blev för starkt, gjorde jag uppror. I mitt raseri hånade jag mina föräldrar, gjorde mej löjlig över deras sätt att leva, lät dem förstå att jag var medveten om min isolering. Under dessa revolter sökte jag förståelse överallt: hos grannar, i böcker, i tidningar, i naturen. Jag fann den inte. Ingenstans fanns det en lösning på mina problem, ingenstans fanns det någon som uttryckt vad jag kände, led, rasade och sökte. Jag lärde mej förstå att det inte fanns bara en godtagbar lösning: i kampen i mej själv. Men det dröjde länge innan jag experimenterat mej fram till uttrycksmedel för denna kamp: att dikta, att skriva, att låta livets smältdegel ge utslag på pappret. Dessförinnan skulle jag hinna kasta mej över olika sysselsättningar, alltid upptagen av inre problem, av kriser, av utvecklingsstadier. Jag skulle alltid vara på väg mot något jag sökte.

Min inre hunger drev mej att läsa mycket och innan jag nått skolåldern hade jag läst åtskilligt. Den gamle magistern berömde mej första året, efter fjorton dagars skolgång flyttades jag upp i andra klass och första skoldagen läste jag innanläsning tillsammans med sjätteklassisterna. På examensdagen fick jag läsa högt för skolrådet och gick hem med de gamla gubbarnas enstämmiga gillande. Alla ansåg att jag borde studera. Till vad? Till folkskollärare. Det ansågs vara det enda man kunde bli i denna avkrok av värden. Det ansågs vara det enda man kunde bli i denna avkrok av världen. Men en folkskollärare måste ha sångröst och den saknade jag. Jag blev föremål för beklagan därför att jag hade läshuvud men icke kunde sjunga, det var en visa som sedan rabblades opp för mej så länge jag gick hemma i min otrivsel.

Efter ett par år svalnade mitt intresse för läxor, jag fick svårt att lära mej katekes och biblisk historia, bibel och psalmbok. Dessa läxor var icke stimulerande för min fantasi, de förorenade mitt känsloliv och gjorde skolgången till en plåga. Jag läste allt annat och klottrade mina böcker fulla med obegripliga meningar och naiva teckningar. Jag gick dåligt klädd och pojkarna skrattade åt de otympliga skor jag ärvt av far; de slog mot sidobänkarna när jag skulle gå fram till magistern, jag snubblade över dem i farstun och släpade dem efter mej när jag gick hem, blåmärkt av hårda knytnävar, bitter och förtvivlad av alla skällsord av bättre lottade barn.

Dessa infernodagar i skolan gjorde mej inbunden och skygg, jag greps av tvivel på min individuella förmåga, kände mej ännu olyckligare än under mina tidigare år och gled allt djupare in i mitt bisarra fantasiliv. Samtidigt väcktes en ny känsla inom mej; jag måste göra någonting för att hävda mej. Jag stod inte ut med att trampas på; jag kände mej allt mer usel, alltmer obehövlig, jag greps stundtals av livsleda. Från det ögonblick denna känsla blev väckt sökte jag medvetet efter någonting som kunde ge innehåll åt mitt liv, en uppgift, en mission.

Jag sökte denna uppgift på moralkodexarnas stenåker och jag trodde en tid att jag hittat den. Jag tjänstgjorde en termin som lärare vid en ambulerande skola, senare som vikarie vid byskolan. Jag gick in i en nykterhetsförening och var nära att sopas in till frimicklarna. Jag såg en karaktärslös stackare i varje varelse som söp sig full, jag gick omkring i gårdarna och agiterade för en vinterbastu. Jag deltog i en studiecirkel och mätte människor efter bokmått. För mitt livsuppehälles skull arbetade jag med timmer; i de rökiga kojorna läst jag romaner vid tjärvedsbloss och försökte övertyga andra timmerhuggare att också läsa dem. Det misslyckades. De var upptagna av andra problem, deras liv fylldes ut av kortspel, historier, sömn, mat och arbete. De hade sin definition på böcker: de tjänade ingenting att läsa dem, de ha ingen sanning, inget värde.

Under denna period gjorde jag den erfarenheten att moralpredikningar icke gagna människorna. De går dem förbi, spårlöst, intetsägande. Jag lade många gånger märke till att människorna lyssnade utan att höra. Under denna tid lade jag inte en tum till någon människas lyckomått. Jag tolkade detta på mitt förträngda sätt; jag fann dessa människor förstockade, dumma, inskränkta, jag led av fariseism och kronskogeri. Det var senare, under en allvarlig sjukdom, som jag gjorde rent hus med religionen och uppfostrarkallet. Under min sjukdom upptäckte jag att döden icke var någonting fasansfullt, ohyggligt. Den var en ljuv sömn, som de marterade längtan efter, som de av feberyrsel besatta åkallar. Så småningom, mycket sakta m gradvis och i etapper, frigjorde jag mej helt från moralkodexarnas inflytande och lärde mej älska livet. Några års hårt liv med timmerfällning och flottning, vägarbete, garverijobb och vedhuggning skalade av min sensibilitet och gav mej intim kontakt med naturen, människorna, blodet, vattnet och mullen. De grovkorniga historierna i kojorna, natteldarna vid flottningslederna den fräna odören i garveriet, vedstaplarna, gav mitt liv nytt innehåll, ny form.

Livet omstöpte mej fullständigt, slog mej till marken, reste mej, slängde mej ut i okända virvlar. Jaga gick några månader på en liten folkhögskola, arbetade en sommar i en trädgård på en lantmannaskola, körde timmer en vinter, kom till Brunnsvik. Under somrarna: arbetslöshet, irrfärder uppåt landet, rotlöst flackande. Efter Brunnsvikstiden: storstaden.

Under dessa år skrev jag sällan. Tecknandet lade jag bort. Utan teknik, utan praktik lyckades jag aldrig ge form åt det jag kände, teckningarna blev karikatyrer, missbildningar. Icke heller det skrivna ordet förmådde ge uttryck för mitt själsliv. Jag var mycket beroende av förebilder och dogmer, jag tog icke heller skrivandet på allvar. Långa tider lade jag bort pennan och försökte ge mitt liv en annan inriktning. Det lyckades inte. Jag greps av skrivfeber, satt oppe om nätterna, skrev, fantiserade. Det mesta gick till soporna. Jag skrev inte för att få de det tryckt, jag skrev för att tillfredställa en drift som jag stundtals inbillade mej vara sjukligt. Mina föräldrar, min närmaste omgivning, hade gett mej den föreställningen. Den satt i. Jag började finna skrivandet mindervärdigt. Jag dolde det som man döljer en lastbar hemlighet. Jag rodnade av skam när man frågade om det jag brukade skriva. Jag övergick alltid till andra samtalsämnen. Jag ville inte bli en världsfrånvarande skrivare, jag ville vara en del av det röda livet, det som levde i intensitet och styrka, det som strödde blommor över jorden och berikade människornas kärleksliv. Jag ville vare en smutsig grovarbetare, en schåare, en kraft som pockade på att få sin utlösning.

Storstaden vred mej naken under sitt järnhårda grepp. Nätterna på ungkarlshotellet och på gatorna, svälten, kölden, misären klädde av mej resterna av föreställning och konventiona-lism. Jag kom utblottad till livet och det anammade mej. Ur dessa nätter och dagar kom jag till en ny etapp, en ny mognad. Utan illusioner, utan utsikt att erhålla arbete, att smälta in i någon arbetsstyrka, gick jag de branta trappstegen till mej själv. Först nu, efter att ha nått de sista trappstegen, har jag lyckats se in i mina egna skrymslen och där upptäckt det uttrycksmedel jag sökt: dikten, ordet. Först har jag på allvar förstått att mitt liv är diktarens.

Att leva är nödvändigt: att läsa, skriva och studera är icke alltid nödvändigt. Man blir diktare av inre tvång eller frihet, man kan också bli något annat. Man skriver icke för att komma i tryck, för att bli läst och klassificerad, man skriver av nödvändighet, av tryck, för som pressas upp ur det undermedvetna. Kunde det tryck få utlösning i någon annan form behövde man icke överföra det på papper, i skrift och ord. Böcker, studier betyg och gradualer lägger icke en tum till det ursprungliga livet fullkomning, de kan i stället förkväva livet, gör det torrt och sterilt och hämma den naturliga utvecklingen. Att skriva utan att ha kontakt med livet är meningslöst, att vara och finnas till utan att leva är utan betydelse. Att sitt inne med förmågan att förnimma livets egna, bultande pulsslag det skulle vara liktydigt med att vara ägare av en ofantlig sandöken och försmäkta av törst utan att lyckas finna vägen till de gröna oaser som öknen dolde.

Vi lever5 i en tid då babelstornen ramlar och motsättningarna bryter sej mot varandra. Vi lever i världshistoriens intressantaste tid; den sjuder av gamla lik, ungt virke, sterila klipp-block och jäsande liv. Gränser upphävas, riken utvidgas eller sönderstyckas, dynastier störtas och dynastier upprättas. Världsbyggnader står på osäker grund, ramlar sönder och vållar kaos. Genom denna händelseladdade tid vandrar människorna, endels klarseende, endels med förbundna ögon. Kulturpessimister klagar över upplösningstendenser, unga hädare jublar mot en ny morgongryning.

I denna tid hjälper inga program, inga kodex, inga statuter. Över programmen ock kodexen vandrar livet, den bräcker murar och galler och sjunger en ny sång för människorna: ursprunglighetens. Det stora sovjetexperimentet i öster är idag det värdefullaste som frambringats av någon nation under överskådlig tid; detta experiment är dock endast en etapp, en övergång till någonting bättre. Den tid skall komma då människorna icke behöver tvingas av bajonetter och maskingevär, då insikterna ger dem impulser och visar dem vägar utan att härska över dem. Världsfred, folkförbrödring, gemensamhetsförbund – allt detta skall få nya former i livets smältdegel. Den dag då människorna förstår att livet blommar och är behagligt skall de gå ut i detta liv, sätta sig i solen, vandra under månskäran och sjunga glada sånger. Söndringen skall upphöra av sig själv, det skall finnas plats och föda för alla och alla skall göra tillvaron drägligare för sig själva och för andra. Gränser, lagar, tullar – sådant skall icke längre finnas till. Den svarte mannen skall vandra över kontinenterna till ishavsländerna, den vit mannen skall sitta under bambuträden vid Indus och glädjas över lotusblommor. Människor skall arbeta, av glädje, i glädje. Sånger skall springa över sädesfält och timmer-vältor, vinden skall stryka över sädeshav och smeka barns rosiga kinder. Människorna skall ha ett mål: livet, det skall vara gemensamt för alla. Skyskrapor skall multna sönder, blom och säd skall växa över storstädernas ruiner. Mänskligheten skall icke längre uppdelas i svarta och röda kampdivisioner; grader ställningar och rangskalor skall ramla bort. Avstånden skall upphävas, alla skall ha samma möjligheter att förflytta sej från kontinent till kontinent, maskinerna skall vara redskap och tjänare, icke herrar och avgudar. De skall frambringa livsförnödenheter, tröska säd och befrakta människor. Kapitalet skall försvinna; jorden, livet, de ursprungliga källorna, urvarat skall bli de förnämsta. Frigjorda från alla föreställningar, all konventionalism, all onaturlighet skall människorna leva i individuell gemensamhet. Icke som vildar, icke som bestialiska hedningar, utan som fria, lyckligt fullkomnade. Det är målet; vägen går över kaos, förvirring, experiment, revolt.

Avsikter

Arton författare om sina verk (1945)

Helmer Grundström

Min uppgift

Jag är i skogen födder

bland berg och sjöar blå,

sedan blev jag nödder

att bo vid Fyriså,

Må kornet, rågen

på slätten frodas än så väl;

Till skogen, vågen

och bergen trår min själ.

Geijer (1841).

Är man född i skogen hör man skogen till: har man växt upp i staden är man stadsbo. Det gäller för var och en, inte minst för en diktare. Sen är det en annan sak att man kan acklimatisera sig, att man fått förmågan att leva sig in i andra miljöer och levnadsförhållanden. Men vill man undvika att skära av sina rötter måste man ha kontakt med sitt ursprung; även om man av olika anledningar försöker fly därifrån återvänder man förr eller senare. Annars kommer man vilse, tappar bort sig och hänger liksom i luften. Heidenstams ord att den som lyss som en slarv till skogens sus får ett annat arv än den som föds vid en gata är härvidlag obestridliga. Det ögonblick man blir medveten härom får man också ett grepp om sin uppgift. Hur man sen lyckas lösa denna uppgift är individuellt och bestäms av olika faktorer. Man kan exempelvis vara konservativ till sitt väsen och plöja redan brukade fält. Man kan också behärskas av pioniärsdriften och bryta ny mark. Och man kan för det tredje förena det konservativa och det radikala. För tillvägagångsöttet, metoden, finns härvidlag inga på förhand färdiga normer; ja, möjligen för jordbrukaren, odalmannen, men inte för diktaren, skalden.

Vad mig själv angår är det först under de allra senaste åren jag börjat begripa vari min väsentligaste uppgift som diktare består. Eftersom jag växt upp på ett dagsverkstorp i djupaste skogen och kommer från den fattigaste familjen i en av de fattigaste lappmarksbyarna är det självklart att jag bär med mig arvet från svältens och försakelsens år, men lika självklart är att min själ är genomsyrad av trädens sus, sjöarnas vågskvalp, tjärnarnas mörka hemligheter, myrarnas ogästvänlighet och moarnas vemodsfyllda ödslighet. Inget är naturligare än att jag efter att ha återvänt till min barndomsmiljö, framträder som denna miljös diktare.

Men detta har inte alltid förefallit mig lika naturligt och självklart.

Då jag började skriva, för många år sen, hämtade jag alltid mina motiv från min hembygd. Den fascinerade mig. Allt jag hörde av historier och skrock, det intima umgänget med naturen, människornas konflikter och tragedier, etsades outplånligt in i mitt medvetande. Jag bestämde mig redan då att bli min hembygds diktare.

Men efter denna första tid kom den andra, vandrartiden, främlingstiden. Mina omogna diktförsök uppskattades inte nämnvärt av min omgivning. Liksom vikingen i Geijers dikt kände att stugan blev för trång började även jag finna min tillvaro outhärdlig. Och så reste jag ut, försökte anpassa mig i nya miljöer, valde andra motiv för det jag skrev; jag gjorde allt som stod i min förmåga för att bli kvitt minnena och intrycken från min förnedringstid.

Nu efteråt kan jag inte vara nog tacksam för dessa år av flykt. Det var under dessa år min hembygd framträdde med nya konturer, nya drag; en dag upptäckte jag att det jag hatat och skämts över i stället var värt att älska och dra fram i ljuset. Där låg min barndoms bygd, förgäten oupptäckt, jungfrulig; vad behövde jag mer an vända tillbaka dit, bryta mark, så och vänta på skörd.

Resultatet av min nysådd finns tills vidare samlat i fyra små volymer, diktsamlingarna ”Detta är mitt land” (1939), ”Från myr och mo” (1943) och ”I torpaskogen” (1945) samt i romanen ”Rosalie” (1944). Det är inte mycket att skryta över. Jag vet i alla fall att jag slagit in på rätt väg och jag hoppas att jag i fortsättningen skall kunna bevisa det. Det jag hittills gett är endast spånor, fragment; min dröm är att få möjlighet att skriva ett större prosaverk i vilket jag kan pressa in allt jag samlat och förberett under många år. Med utgångspunkt av det jag redan publicerat tror jag mig dock ha en viss rätt att lägga fram mitt program, min avsikt, att peka på det jag anser vara av vikt, set jag vill slå vakt om och det jag inte kan kompromissa med.

För det första har jag avsiktligt bemödat mig om att bryta med dem tidigare norrlandsdiktningen i bunden form. Jag har den största respekt för många norrländska prosaförfattare, både de som tidigare verkat och de som fortfarande är produktiva. Men jag måste erkänna att jag inte känner mig alltför imponerad av de diktsamlingar som under decenniernas lopp kommit norrifrån. Innehållet i dessa är, med ett par undantag, för vekt, opersonligt och falskt för att göra något större intryck. Det mesta är dålig efterapning av det sämsta från signaturernas tid. Den överidealiserade fjällbygdsromantiken innebär för mig en hädelse, en styggelse som bäst kan bekämpas med att ge något riktigare, någonting av djupare lödighet och äkthet. Flera av mina dikter har udden vänd mot företeelser av antydd art; så har exempelvis dikten ”Långt borta ifrån” en tydlig adress mot den mentalitet som framhävs i Gulbranssens ”Och borta sjunga skogarna”; slutraderna är tydliga nog:

Och skogarna sjunga

långt borta ifrån

om livsdagar tunga

med skulder och lån.

En lika tydlig adress finns i dikten ”En riktig bok” som finns medtagen i min senaste diktsamling. Men lika ironisk jag ställer mig inför den art av obygdslitteratur mot vilken jag vänder mig lika förstående är jag för de fattiga och ensamma människor som i sin naivitet livnär sin själ med dylika slags böcker. Kan man inte förstå detta missar man något av avgörande vikt och därmed är också ens egen uppgift förspilld. Då kan man inte, som jag föresatt mig, bli en folklig diktare av äkta märke.

Och här kommer jag, för det andra, in på det som jag anser vara det positiva i min uppgift som diktare. Att vara en folklig diktare är inte alltid detsamma som att vara en bygdekomiker. Burns, som anses var Skottlands störste diktare, var utpräglat folklig. Några av Irlands berömdaste diktare är folkliga; jag behöver i detta sammanhang endast nämna Synge (som jag anser borde haft nobelpriset före Yeats) och Nora Ni Chathain. Runeberg och Frödings åtminstone för mig, i lika hög klass som deras övriga diktning. Det är den linje som jag efter min lilla förmåga försökt återuppliva genom min lappmarksdiktning. Jag anser den linjen vara lika värdefull som den modernistiska, den som söker kontakt med de nya utländska strömningarna. Dikten är i och för sig mångsidig, den äger olika slags grenar och olika slags rötter; jag för min del har valt den folkliga roten, den som suger näring ur hembygdens människor och miljö. Den vill jag hålla fast vid, inte ensidigt, inte begränsat, men så fast att var och en skall förstå att det är min andliga huvudnerv. För att förnya mig har jag tvingats att gå tillbaka till mitt land och mitt folk och jag är glad däröver. Jag vill dra upp min okända hembygd ur obemärktheten och lyckas jag en dag bli erkänd som denna bygds diktare har min uppgift inte varit förgäves. Själv anser jag mig vara både traditionalist och nyskapar, jag känner mig inte höra till någon viss diktargrupp och jag är mottaglig både för det föregående och det kommande. Det är också möjligt att jag på min folkliga linje kommer att få efterföljare; jag hoppas det åtminstone. Ty att gå till folket är att gå till sig själv därför att man är född av folket och kommer att förbli hos folket. Hur man sen lyckas är en annan sak, det är något som man kanske inte rår över. Huvudsaken är att man är kallad till något och har mod och vilja att utföra det. Ett anser jag vara väsentligt härvidlag; man måste vara trofast. Är man inte det, sviker man, fäller man domen över sig själv. Och den blir minst av allt mild.

Må jag ha kraft tillräckligt att fortsätta utan svek.